Texter / Texts

Angela Dimcheva

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, augusti 2019

Hem 1

Jorden har hem åt alla –

från ekvatorn till Månen,

från Nordpolen till helvetet,

från det svarta till det vita,

från grottan till myrstacken,

från vattenkällan till Sahara,

från skogen till vattenfallet,

från vulkanen till oceanen…

Från Paris till Peking,

från Alaska till min trädgård –

hemmet är egentligen ett.

Jorden har hem åt var och en –

men människan har inte hem åt Jorden…


Hem 2

Vattnet är den där magin,

som har miljontals med magiker –

barnet som dricker

och gamlingen som tar den sista nattvarden;

mamman som tvättar

och de förälskade som badar;

skidåkaren som sjunkit i snödrivor

och simmaren för nya rekord;

kvinnan med ny frisyr

och sjömannen som har seglat iväg mot oändligheten…

Vattnet är vårt andra blod –

som talar alla språk.

Gud, giv oss öron

för hennes rop…


Översättning från bulgariska Sveza Daceva och Severina Filipova


Gladiola Busulla Jorbus

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, augusti 2019

Gladiola Busulla Jorbus

Epistolary journey into the small West Coast treasure (published in Albania and Sweden)

July 30, 2019 – 4:30 pm, arrival at Stromstrad. How many seagulls sit on its roofs! It seems to me like I am bored with a Nordic book and browsing different stories every day.

July 31, 2019 – I’m feeling your Stromstad breathing, in sync with the astonishment of my eyes. Naked coastal landscapes, with waves crashing on the rocks, where the sun gives no shade. On the other hand, the romantic oasis among the green forests, on the edge of the calm lakes. River, park, idyllic nature, swan, peace; beautiful town – everything you can find in you.

August 1, 2019 – I am already touching one of your mysteries, which I love more day by day. Granite is a property of its own for the northernmost city of western Sweden. Buenos Aires’ streets and boulevards have been built with it, so the Stromstad granite has traveled to South America since the early 20th century.

August 2, 2019 – Sail the ”Kosterbat” ship to the Archipelago, to its islands. The landscape attests to the volcanic activity and the aftermath of the Ice Age. In these spaces 240 species of birds and over 6000 marine species are identified: different fish, octopus, shrimp, water snakes, coral varieties, a whole aquatic universe; 200 of which are unique creatures around the world. In this National Park you can enjoy the wonders of a virgin nature. Meanwhile on the calm Skagerrak (sea), the ships are greeted as they fill and empty with life.

August 3, 2019 – Explore endlessly this city, at every end, at every turn, at every corner; in the midst of sun, rain or light breeze. Gunilla Sandin, Angela Dimcheva, Petruta Spanu, Sveza Daceva, Lise-Lotte, the names of my younger friends. Between them I feel so warm, I feel at home. And not to mention the translator and translator of Albanian language Ullmar Qvick who has been constantly interested in me since Norrkoping.

August 4, 2019 – Idem… Exchanging conversations about traditions, art, culture, literature. A little ”shopping”, some souvenirs and symbolic gifts for relatives. You can’t come back empty-handed from a trip.

August 5, 2019 – Idem… We walk together and share impressions among friends about everything new we discover and include in its whirlpool. The spectacular scenery of the Stromstad coastline is perfect for practicing hobbies or sports such as swimming, fishing, hunting and yachting. Strömstad became an important transport city in the second half of the 18th century when trade flourished during the great herring fishing era. Wood, dried fish and salted herring were important commodities and some large merchant ships had the port of Strömstad as their home.

August 6, 2019 – Stromstad, you can no longer be surprised by your artists and galleries, the picturesque nature and the macchiato ritual at Mellow at noon. One of the most impressive exhibitions he had toured in Russia, the United States, Poland, France, etc., bearing the title Kafasha in Man – Man in Animal appeared in Stromstad in August. It was very interesting how the concept of coexistence and dualism of being was perceived by talented Swedish painters and sculptors as: Ernst Billgren, Lotta Hannerz, Roland Persson, Klara Kristalova, Linn Fernstrom, Amalia Arfelt.

August 7, 2019 – Paepkegarden, this building bears the name of its German builder, since 1838. He was a baker and owned this grocery store. It is characterized by double granite stairs. In the meantime I continue to publish about this gem called Stromstad, its literature, its gender perspective and the myth of women in Sweden.

August 8, 2019 – Sandefjord, a surprise trip amid stunning landscapes, fjords and Nordic skies. On the vast horizon, traveling to Norway, prayers are felt closer to God than ever.

August 9, 2019 – Stromstads museum och kvarnen, City Museum. A beautiful brick building that is considered an important cultural – historical footprint of the industrial age.

August 10, 2019 – Makes a romantic rendezvous, my daily computer encounter in front of the window, in the library. Smiling welcomes bibliographers who work as bees. They treat me so kindly, spit on me with ginger biscuits, and invite me to Fika at the famous ”Kaffedoppet” to get to know the Inge Schioler phenomenon (1908-1971) and his paintings.

 August 11, 2019 – Idem… My friends, Aida (who works as a teacher) and Arben Gripshi show me respect at their Terrassen bar on the COOP supermarket, following the Albanian tradition of hospitality they carry with them as one of the values the best of our culture.

August 12, 2019 – I always know nice people who greet me with kindness and address me; it is known that the alphabet of the heart throughout the world is only one. The digital age craze: shooting, self-pacing and endless photography. Ah, this smell of hair that I have been licking!

August 13, 2019 – Stromstad Kyrka, Stromstad Antique Church dates back to 1768. Unfortunately it was burned in 1816. Rebuilt again in 1820, according to a neoclassical architectural style, it is a cult temple where you can soothe the soul and overcome the sadness. Native Lutheran, Catholic and Orthodox believers can find it, with icons and the altar belonging to each religious denomination. Anyone can pray to God in his own way and light candles. Tolerance and diversity in religion.

August 14, 2019 – At the main square rises Torget, the old Stromstad customs, an old building, dated 1901, made for the sake of King Oscar II, so that he could anchor his ”Drott” ship when he visited the city. , which since 1658 belonged to his kingdom.

August 15, 2019 – Laholmen, an old area that by 1860 was connected to the main part of the city, through a small bridge. Today’s promenade is made so that people can sunbathe, bathe and above all enjoy the fresh air for which Stromstad is so famous. There is also a memorial symbolizing victory in the battle of July 8, 1717, between Sweden and the Danish-Norwegian union, Admiral Tordenskjold.

August 16, 2019 – Kallbadhusset, the building which has a deck, sauna and diving tower; is open to all since July 2005. All swimming and diving enthusiasts can enjoy this beautiful space all year round. It is located in nature, in Laholmen, in the center of Strömstad. You can enjoy a cool dip in the morning and swim whenever you like. This is a great place for swimming and sun! A sauna, deck to take beam, diving tower, changing rooms and a freshwater shower are all available. A sauna on a chilly autumn evening followed by a refreshing dip in the sea is a way to really enhance the quality of your life, and this was an alternative that locals had embraced.

August 17, 2019 – Porten mot vaster, a sculpture about 4.10 m high. It was worked by artist Claes Hake. It symbolizes a doorway to the west and the Koster Islands.

August 18, 2019 – Oscarplatsen, this small square got its name in 1887 after King Oscar II visited Stromstad with his family. In the center of the park is a bronze statue, held by Bo Darnell’s signature and represents the creators of the Waltz Koster. Also on the west side of the park is the granite city emblem.

August 19, 2019 – Stromstad badanstalt, the pool of Sromstad was built in 1909. Part of its architecture belongs to the Art Nouveau style. It was considered one of Europe’s most modern swimming halls. The current building was rebuilt in 1976. Strömstad is one of Sweden’s oldest spa resorts. It is not clear exactly when the first bath visitors arrived in the city, but it is known for sure that people used the waters of Lejonkällan (Lion’s Well) in 1782. It was thought that the mineral water coming from this well served to cure disease such as epilepsy, paralysis, rheumatism, etc.

August 20, 2019 – Societethusset, home of high society. Since this city was concerned about physical health and well-being, there was also an environment where friends could have fun. The Mondan building was built in 1835, but was engulfed in flames that overwhelmed Stromstad in 1876. After a year, it was rebuilt and had the largest dance floor on the Swedish West Coast. I enjoy sharing these curiosities with my friends Sokol and Sabrije Demaku who have come to visit me from Boras.

August 21, 2019 – Emilie Flygare-Carlen, writer from Stromstad. A bronze bust, surrounded by hundreds of colorful flowers, is dedicated to the figure of what he wrote about the city, its fishermen, pirates, smugglers and mysteries. Emily revolutionized literature, breaking taboos and dressing her novels with emancipation and magic.

August 22, 2019 – Stadsparken. Since 1961, this beautiful park has been charmed by Curt Hansson’s sculpture ”Vastkustflickan” and its artistry. During the tourist season you can stay up late, listening to bands sing for free.

August 23, 2019 – Stromstadstation, town house. A unique and colossal granite building, a memorial dedicated to the parents of its financier Fritijof Cavalli-Holmgren. It relies on the symbolism of numbers associated with important dates of the family of its monetary donor.

August 24, 2019 – Bukten. In the center of the small West Coast treasure house you can see buildings dating from different historical eras and dating from the 19th century to the present day. This rare area lies next to the city’s train and bus station, which has since 1986 been transformed into one of the most protected buildings in Sweden. Buktegatan is the only remaining cobblestone street in Strömstad. According to local legend, women who lived in houses along the road carried the stones themselves. This road was built more than 100 years ago. At that time, locals kept cows and pigs as pets. They had their own fields which stretched from the current library building. The vegetable fields were located where the houses are today opposite the railway station, as well as in other areas overlooking the sea.

August 25, 2019 – Stromstad, you can call so many values, not without reason, in 1718 was considered the capital of Sweden, precisely the period when the country was ruled by autocratic King Charles XII, in 1697-1718, who was extremely fond of military campaigns.

Since in 1718, Charles XII would launch the attack on Norway, he chose to set up the general headquarters in the city of Stromstad, so the West Coast treasury became a small capital.

Countdown: We already feel one, you and I. Everywhere: on the street, in museums, by the sea, in the park, in the library or at home. Dear friend, I have to say to you, ”Stromstad, good night now!”

August 26, 2019 – I travel by train to Goteborg to come to his library, meet the people of book, poetry and most of all my friends: Anna Mattsson, Kristin Bjarnadottir, Louise Harvalsdsson, Dielza et Jeton Partini, Bahtir Latifi , at Gotaplatsen Library 3, the biggest city awaits me with love. Being between them has always given me pleasure and pleasure.

August 27, 2019 – Landveter Airport. Returning home to my family and loved ones where the soul is filled with the aroma of the land, the sea and its roots.


Dikter av Gladiola Busulla Jorbus, översatta till svenska av Ullmar Qvick


Kärleken har sina mystiska skepnader
En gång blir den en vindil, en gång
ett blad och en gång en flod.
Den har stöd i livets ytterligheter
Och i den lysande virvel som finns
i dina ögon.
För att senare bli
öken, sand, hav…


Under loppet av detta årtusende
i fåfängans frosseri,
kommer den blå himlen och de vita molnen
att tjäna som en dekorativ
fond för egots urladdningar,
totalt fjärmade från
skapelsens ande
och gåtfullhet.
Livet liknar idag
en serie fotografier
upplagda bredvid varandra,
där männens knapphål
saknar nejlikor.
Medan på kvinnornas kinder
lyser blyghetens purpur.
Med våldsam kraft sätts värdena
på undantag
Och levande människor sjunker ner
under nedrighetens dånande trumpetstötar.  


Jag är på väg mot en värld
Där alla talar samma
Mer än så behöver jag inte.
Jag behöver inget annat, utom lite vatten
och friskt gräs…

Vilket märkligt farväl!
Jag ristade in mitt hjärta
på ditt hjärta.
Jag hör hur de slår gemensamt…
Tillsammans möter de gryningen,
Jag hade fastnat i din fälla
men jag flyr.

Dit jag går
Behöver jag ingenting.
Varken namn, känsla eller ord.
I etern kommer jag att färdas
för alltid…..



Kärleken stal jag från en saga
Under en annans hud finns jag.
Å! Tag mig bort ur denna lekamen!
Jag vill inte ha den längre. Nej, inte mer.
Mina ben, mina armar
Med våld av mig lossas
Ansiktet, handflatornas linjer
Med lust av mig krossas
Själen filtreras
I vatten av renaste kristall.
Som Narciss på nytt jag väcks
Å kärlek! Som en gnista
Dansar du genom mina ådror.
Du rasande fe,
mindre än du
är jag inte alls.

Poems in English by Gladiola Busulla Jorbus


 I observe the sky

The Boticelli’s Mercury

Sway gently the clouds.

Zephyr, the vernal breeze

Caresses my soul.

The universe recognizes me

I open my arms

Endlessly free.



The penumbras

            Through the branches

Fall into the earth.

Prolonged un-expression

The body disjoined from the feelings.

A chaste soul or

An amorphous skeleton?

The penumbras were brought

Back to life

The armor is slowly breaking

Just a last dream

Torments me,

What I’ll never be.



It’s ample a sparkle of light                                       

To realize

Nothing is sinless

The clouds sway…

Superior above us.

The shadows are prolonged

to cause us pain.

While the night…

At, it never hesitates

To appear out of the blue,

With the sleep and the black mantle

The bodies felt asleep

The souls awake in duel

The dark veil – mask of the worst

( It begins to live everywhere)

Even in the absence

It’s ample a sparkle of light

To ignite

Or to make it disappear.



Kiss the wind

She is so familiar

Join your breath

With its breeze.

The wind will (caress)

My hair, my lips, my brow.

Softly she’ll bring me

Back to your feeling forever.

Oh, my beloved

Never forget me!

Kiss the wind.

























Sacho Serafimov

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, april 2019

Hopp – hopp över

Jag ska precis hoppa in i dikten,

jag ska röra om orden

och som det genom pölen passerar en katt,

så ska tankar droppa från tidens tassar.


Och tiden anfaller inte plötsligt,

den går tyst över tingen,

den cirklar runt världen, skickar mig hit och dit,

den finner arbete för händerna och hjärtat,

sedan återvänder den till ditt rum,

den magasinerar timmar, år och känslor,

den komponerar minnen –

tillräckligt för att ditt hår ska bli grått –

och sedan smyger den ut som en suck genom fönstret.


En liten hemlighet till

Knack, knack, knack… jag skapar morgonen.

Från morgonvattnets silver tillverkar jag små vingar

och här slutar mitt arbete.

Vidare använder jag mytologin –

himmelska droskor, gudar, flygande hästar,

för att morgonen ska spegla sig i oceanens spegel,

så att den blir yr

och äntligen ska livet säga: Åh jag kläcktes!

Så föreställer jag mig en dag.



Klockan åtta på kvällen. Tiden går sakta.

Knappt stapplar den förbigångna dagen fram.

Till ingenstans.

Du öppnar dörren – där är det mörkt,

Du hänger ut från balkongen – det är för tidigt,

Du tittar upp mot himlen – den är ryslig.


Hur länge till ska du fylla dig med tid,

när livets glas har gått i kras.



Du kan säga mig många saker, gamle vän,

för du vet hur drömmarna drunknar.

Hur många gånger dog du inte då du tog farväl av din kärlek,

hur många ögon gick förlorade medan du letade efter henne.

Vilseled mig inte med sorgen efter oändligheten,

med glasets vänskap,                                                        

tala inte om för mig hur vist livet är.


Lyser inte gryningen för att gräset gråter?

(Översättning från bulgariska Sveza Daceva och Severina Filipova)


Petar Tchouhov

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, maj 2018

Sveza Daceva

Författare, översättare, boende i Strömstad

Poetisk ”Plein air” med Petar Tchouhov och Sveza Daceva, skrivna under maj 2018

Översättning från bulgariska

Sveza Daceva och Severina Filipova

Publicerade i den bulgariska litterära tidskriften Literatuten Vestnik


Petar Tchouhov



som rör måsarnas vingar

och den svenska flaggan mittemot

kommer till slut till mig.


Med den delikata doften av salt

bär den med sig landskapet:

som Paradisets oföränderliga klippor,

de slumpartade segelbåtarna

och tystnadens blågröna oemotståndlighet,

i vilken orden

som jag inte kommer

att uttala avspeglat sig


Sveza Daceva


Jag ligger

I det lena skötet av den eviga graniten.

Jag tävlar

om dess varma och lugna givmildhet med myrorna,

medan havet

och den blåa brisen övertalar mig

att bli en del av klippan,

om jag söker fullkomlighet.


Petar Tchouhov

På toppen av Valfjällen på Sydkoster


har omringat oss


för att vi ska kunna rymma

måste vi gräva

i klippan

eller flyga



är vårt öde


överallt runt omkring oss


och fjärran öar

som hoppas att de ska få




Sveza Daceva

På toppen av Valfjället på Sydkoster

Just en sådan här dag

i slutet av maj,

då varje löv är ett leende

och varje segelbåt är en vit fjäril,

som tolkar himmelska dikter till havets språk…


just en sådan här dag

i slutet av maj,

då fåglarna överröstar lyckliga mödrar och glada barn,

medan vinden leker med ekot…


just en sådan här dag

i slutet av maj,

då horisonten omsluter ön i en pärlemorsnäcka,

medan himlen är full av molniga stigar…


just en sådan här dag

i slutet av maj

vill jag att min aska ska spridas från världens tak,

runt vilket havets kor betar salt gräs…


just en sådan här dag

i slutet av maj

vill jag att min aska ska vävas in

i leenden, i dikter, i rop,

i vind och i eko…


just en sådan här dag

i slutet av maj,

i en ljus midnattstimme

kommer öns pärlemorsnäcka

att öppna ett ögonlock

mot det glänsande bältet

av den eviga jägaren Orion…


Petar Tchouhov

Ättestupan vid Hålkedalen

Klippornas spruckna hud


de sista strålarna.


Vattnet klarnar upp

till simfärdighet.

Tystnaden fårar sig

under den kyliga vindens



Du kommer att närma dig kanten,

dra ett djupt andetag

och med ett vrål

kommer du att kasta

istället för dig själv

din skugga

i avgrunden.


Sveza Daceva

Ättestupan vid Hålkedalen

Granitöarna ligger – delade gigantiska ostron.

I deras gropiga ryggar har mörka tallar,

ljusgröna björkar och doftande enbuskar klamrat sig fast,

mitt i buskaget kastar sig grenar likt rådjur skadade av solnedgångens pilar.

Granitöarna ligger – delade gigantiska ostron.

Deras kala flint är krönt med lavars djupa ålderdom,

och deras pannor är fårade av urgamla minnen om isiga likkistor.

De silar fjordens salt mellan tänder av gammalt silver och suckar,

och från djupet lurar den korta sommarnatten som ostronjägaren.


Petar Tchouhov



Efter istiden

mellan oss


släta stenar


Sveza Daceva



I tallarnas kyrkans tambur doftande av kåda

har moräner samlats.

Blänker fjordens mejsel milt liggande bredvid.

Vita och röda, salta vilda rosor

har lyft bönande ansikten

mot kyrkans kupol av gröna kvistar

genom vilken Gud viskar

på sitt eget himmelsblåa språk.


Petar Tchouhov


Då du dör

av hunger eller törst

gräv upp roten

av ditt släktträd

och tugga på den


spotta sedan ut resterna –

låt de finnas

för generationerna

efter dig


Sveza Daceva


Om det är sant att det minsta

liknar det största,

om  det är sant att strukturerna upprepas,

var gömmer sig då tingens rot?


Trädets rot är i marken,

men var är Jordens rot?

Kanske är Jorden planterad i Solen,

så som Månen är planterad i Jorden,

så som människan är planterad i sitt hjärta.


Petar Tchouhov


från en balkong i Strömstad


i tornet

på Stadshuset

räknar till midnatt –

värdslig klang

och inte sakral

oförmögen att jaga bort

de onda krafterna

som utnyttjade

fullmånens spricka

för att bosätta sig

emellan oss.


Var och en

måste själv försvara sig –

med klyschor

med klumpiga metaforer

med hycklande predikningar

och böner –

tills var och en somnar lugnt

i famnen

på Lucifer


Sveza Daceva


från en balkong i Strömstad


Himlens spända blå buk

och fullmånen – blänkande navel

med en stjärna istället för födelsemärke på sidan.


Navelsträng av stråle

fjättrar mig till livet och jordar mig.


Den dagen då jag föds,

kommer jag att sakna blommorna och luften.


Hayri Hasan Hamdan

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, mars 2018


Jag drömde att floder mynnade ut 

i mina ådror, 

att hästar galopperade 

vid mina fästningar. 

Drömmen blir till verklighet. 

Verkligheten är en maskerad dröm. 

Just du väckte mig,

God morgon Strömstad.


Och vadå,

Jag somnar denna natt med vinden,

och under mitt huvud en sten,

urgröpt hastigt av tidens grova händer.

Jag ska gå mot strömmen –

utan rekvisita, ordbok och en kamera,

utan dig och mig, och våra artiga älskare.

Jag lämnar även mitt minne i garderoben,

jag somnar utan några planer.

Jag möter vintern utan eldstad

och slänger nästa vers

i botten av ingens brunn.


Orden hoppar över tystnadens hinder,

de letar efter sina omloppsbanor,

sminkade med spetsen av ditt läppstift,

de begår självmord,

instängda i vardagens hermetiska kärl,

jag byter ut dem mot en dagdröm,

stor som ett blommande fikonträd. 


På gården stökar en husfru,

hon letar efter den sista överlevande rosen

efter gårdagens storm.

Vem har utmanat gudarna, sovande

efter den långa striden om allsmäktighet

över oceanerna av enfald?


Ta fisken, lämna mig fiskespöet!

Ta kärlekens hedniska prästinnor, lämna mig rysningen!

Ta ljuset, lämna mig morgonen!

Ta blodet, lämna mig hjärtat,

som inte slutar att stava ditt namn,

det slutar inte att härja.

Ta tidtabellen, lämna mig mötet!

Ta vägen, lämna mig riktningen!

Ta natten, lämna mig ljusen!

Plundra med hela händer, men för guds skull,

lämna mig  famntaget!

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova

Hayri Hasan Hamdan

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, mars 2018

Troligen har jag under de senaste åren letat efter mitt borttappade jag. Jag visste inte ens att det var försvunnet. Då jag anlände till den lilla staden vid havet förstod jag att jag var i spillror, för just här föll alla mina utspridda bitar på plats. De förenades mot illusionen så kallad hetsigt liv. Helt plötsligt kastade jag ankare och min blick förflyttade sig över båtarna mitt emot.

Gående vid ”Porten mot havet” såg jag en ensam svan iklädd sin varma dräkt. Jag visste att den sjöng men jag behövde fullkomligare sinnen för att höra den. Svanen i sin tur förstod den dödliges nyfikenhet, men fortsatte att simma. På andra sidan väntade hans älskade och hon lockade honom att skynda sig innan ögonblicket flög iväg.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova

Zdravka Evtimova

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, februari 2018

Blod från en grävling

I min djuraffär kommer det få kunder. De tittar på djurburarna och köper vanligtvis ingenting. Lokalen är trång, en kraftigare människa skulle ha svårt att vända sig om där bland alla grodor, ödlor och maskar. Ibland kommer lärare för att köpa försöksdjur för sina biologitimmar, man kan också stöta på fiskare som rotar bland lådorna med agn. Jag kommer att stänga affären för jag går back. Men så har jag vant mig vid detta mörka, lilla rum och doften av formalin. Jag kommer mest att sörja de små ödlorna som har ögon likt linfrön. Jag vet inte vad de gör med dessa skygga varelser, men jag hoppas bara att de inte dödar dem efter djurförsöken.

En dag kom det in en kvinna i affären. Hon var liten och hoptryckt likt en näve snö på våren.  Hon närmade sig. I mitt mörka rum liknade hennes vita händer döda fiskar. Hon tittade inte på mig, sa ingenting, hon bara stöttade sig med armbågarna på disken. Hon kom säkert inte för att handla något utan blev yr ute på gatan. Hon gungade till och så smal som hon var skulle hon säkert ha ramlat om jag inte hade tagit tag i henne. Hon förblev tyst en stund. Hon var inte alls lik någon av mina kunder.

– Har ni grävlingar? – frågade plötsligt den okända kvinnan. Hennes ögon glittrade till likt en gammal, söndrig spindelväv med pupillen som en liten spindel i mitten.

– Grävlingar? – frågade jag kort. Jag borde ha sagt till henne att jag varken har sålt eller för den delen sett grävlingar någon gång. Kvinnan ville höra något annat, hennes blick brände och hon sträckte sina händer mot mig. Jag kunde inte hjälpa till, det visste jag.

– Jag har inga – sa jag. Hon suckade och vände sig åt sidan utan att säga ett ord. Hoptryckt som hon var, försökte hon desperat att dölja besvikelsen i sina ljudlösa steg.

– Du, stanna! – ropade jag. – Jag kanske har grävlingar ändå. – Jag vet inte varför jag sa detta.

Hon stannade upp och tittade på mig.

– Grävlingens blod är läkande – viskade kvinnan. – Man måste dricka tre droppar.

Jag blev rädd. Sorg lyste igenom hennes ögon.

– Åtminstone går smärtan över för en stund, sägs det… – viskade hon fram innan hennes röst slocknade helt.

– Är det du som är sjuk? – frågade jag utan att tänka mig för hur mycket mera jag belastade henne.

– Min son.

Rynkorna runt hennes genomskinliga ögonlock darrade till.

Hennes händer smala som torra grenar drog sig tillbaka från disken. Jag ville trösta henne och ge henne något, åtminstone ett glas vatten. Hon stirrade i golvet, hennes axlar var smala och kurade ihop sig ännu mera i den mörkgråa kappan.

– Vill du ha ett glas vatten? – Hon svarade inte. När hon tog emot glaset och drack lite, darrade rynkorna runt hennes ögon ännu mera. – Det var så lite så – babblade jag på. Jag visste inte vad mer jag skulle säga. Hon vände sig om gick kutryggig mot dörren.

– Jag ska ge dig blod från en grävling! – skrek jag.

Kvinnan stannade upp. Hon höll sig för pannan och stelnade till.

Jag sprang till det bakre rummet. Jag visste inte vad jag gjorde och brydde mig inte om att jag skulle lura henne. Där i mörkret tittade ödlorna på mig. Det fanns ingenstans där jag kunde hämta blod. Jag hade inga grävlingar. Kvinnan väntade utanför. Hon stod säkert fortfarande stel med handen över pannan. Jag stängde dörren så att hon inte skulle kunna se in. Jag skar min handled med den lilla kniven som jag alltid hade i lådan med pennorna och brevpappret. Från såret började det sakta sippra blod. Det gjorde inte ont men jag var rädd för att se hur det droppade ner i flaskan. Det samlade blodet glödde. Jag gick från det lilla rummet och skyndade mig till kvinnan.

– Här har du – sa jag. – Det här är blod från en grävling!

Hon svarade inte men stirrade på min arm där det fortfarande droppade blod. Jag gömde armen bakom ryggen. Kvinnan tittade tyst på mig. Hon sträckte sig inte ens mot flaskan. Hon vände sig mot dörren. Jag hann ikapp henne och tryckte flaskan i hennes händer.

– Det är från en grävling! Det är från en grävling!

Hon tog sakta emot flaskan. I den glittrade blodet som en slocknande eld. Efter en stund tog kvinnan fram pengar från sin slitna väska som för längesedan hade tappat all färg.

– Nej. Det behövs inte – sa jag.

Kvinnan tittade inte ens på mig. Hon slängde sedlarna på disken och gick mot dörren. Jag ville följa henne ut eller åtminstone ge henne ett glas vatten innan hon gick. Jag kände att hon inte behövde mig, hon behövde ingen. Jag blev ensam kvar i den lilla affären. Från burarna tittade djuren på mig. Som alltid.

Hösten fortsatte att strö dimmiga dagar över staden lika som tvillingar med trädens onödiga gula löv. Snart skulle jag behöva stänga affären. Den där kvinnan kunde komma tillbaka. Jag visste att hon bara skulle tiga. Knappast skulle hennes son räddas av blod från en grävling, men jag lurade ju henne ändå. Det var frostigt ute. Folk skyndade förbi min lilla affärs skyltfönster och bara smågrabbar stannade upp för att titta på de uppstoppade djuren. Jag hade inga kunder i denna kyla.

En morgon öppnades dörren tvärt. Den där lilla kvinnan kom in. Hon sprang mot mig. Jag ville gå och gömma mig i den mörka korridoren men hon hann ifatt mig. Hon kramade mig. Hon var väldigt smal och lätt. Hon grät. Jag höll i henne så att hon inte skulle ramla så bräcklig såg hon ut. Plötsligt lyfte hon på min vänstra arm. Ärret efter såret hade försvunnit men hon upptäckte platsen ändå. Hon tryckte sina läppar mot min handled, hennes tårar fuktade min hud och ärmen på min blåa arbetsdräkt.

– Han kan gå – sa kvinnan gråtande och gömde i sin handflata sitt osäkra leende.

Hon ville ge mig pengar. Hon hade med sig en stor, brun väska. Hon höll mig i handen och ville inte gå. Jag kände att hon hade skärpt sig och hennes små fingrar hade blivit hårdare och darrade inte längre. Jag följde henne ut men hon stod länge i gathörnet – liten och leende i kylan. Sen blev gatan åter öde. Jag hade det bra i den lilla affären. Så söt kändes nu den gamla, dumma doften av formalin. Djuren var underbara och jag älskade dem som barn.

Redan samma eftermiddag kom en man in i affären. Lång, böjd och skrämd.

– Har ni blod från en grävling? – frågade han och hans ögon var som klistrade på mitt ansikte utan att blinka. Hans blick skrämde mig.

– Det har jag inte. Jag har aldrig sålt grävlingar här.

– Det har du visst det! Det har du visst det! Min fru kommer att dö. Endast tre droppar! – han tog tag i min vänstra arm, lyfte mot min vilja min handled och vred om den.

– Tre droppar! Annars förlorar jag henne!

Mitt blod rann långsamt från det skurna. Mannen höll i flaskan, dropparna rullade långsamt ner mot botten. Mannen gick sin väg efter att han lämnade pengar på disken.

Nästa morgon utanför den lilla affären väntade en stor skara människor. I sina händer kramade de små knivar och små flaskor.

– Blod från en grävling! Blod från en grävling! – ropade, skrek och trängdes de.

Var och en hade sorg där hemma och en kniv i handen.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova

Maya Angelova

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, november 2017

Jag träder in i det sandlika gräset

strött vid vägen

Bakom mig gräver Maria ljud rikt

I höstens påse

Likt popcorn poppar hennes lätta fotsteg

Vänd dig inte om

Välj ut i din röst kakao med mjölk

knaprig kaka

kokos och mint

strö de långsamt

i denna solnedgång flytande likt lövträd


Bland dessa vita saltade kotor

vågorna kastar sina mörka skinn

Liguriska liturgier börjar

Synkoper hoppar med de små pojkarna

från den låga klippan i havet

Melodiska andar strös över dem

Spröd pizzicato till slut tar mig upp

Och snubblar mig genom den grovkorniga staden

Jag känner hur mina andetag lämnar cirklar

I solnedgångens tysta dopfunt

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina FIlipova

Svetlana Dicheva

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, november 2017

Om världens öde och den tända lampan i Strömstad

I vår hetsiga värld där även författarna sällan kan stanna upp och andas ut, kan ett litterärt residens verkligen vara ett tempel för betraktelse och intressanta kreativa idéer. Jag behövde stanna upp på kusten av denna magiska, nordiska stad med havet framför mig och tallskogen bakom mig för att ställa mig själv några frågor vilka jag aldrig hinner ställa i vardagens ekorrhjul. Varför lever vi så hysteriskt? Varför föredrar vi att lägga saker på hög istället för att samla på oss upplevelser? Älskar vi världen, människorna, naturen och oss själva tillräckligt mycket? Om svaret är ja hur visar vi vår kärlek? Ger vi det bästa av oss själva under vår korta vistelse på Jorden?

Jag som astmatiker kan försäkra er om att luften i Strömstad är unik – En blandning av havets bris, tall kåda och tallbarr.

Horisonten är rund som en gigantisk pizzaplåt. När jag klättrande upp för de runda granitklipporna på Sydkoster fick jag lust att snurra runt med utsträckta armar likt en Dervish och att falla i trans.

I Strömstad är varje byggnad och hus så harmoniskt förenade med den övriga miljön att det känns som om du bläddrar i ett arkitekturmagasin. Husen hävdar sig inte utan smälter in i landskapet, klippan övergår i hus och huset övergår i klippan. Trädet och klippan omfamnar varandra så att du inte förstår om det är klippan som stödjer sig mot trädet eller om trädet har lyckats växa upp trots klippan. Blommorna i detta milda med ändå nordiska klimat respekteras både ute i trädgårdarna och inne i husen. Du kan knappt se ett fönster utan en blomkruka. Som om naturens skönhet har kommit in på besök i hemmen. Den svenska seden att tända en lampa i varje fönster som kan leda de vilsna i den djupa, nordiska natten är en av de vackraste sederna jag stött på. Att bry sig om sin nästa som kanske har gått vilse och letar efter hoppets ljus…

Tyvärr är inte fönsterkarmarna i Bulgarien tillräckligt breda för att kunna ställa en lampa, en ljusstake eller en blomkruka. Jag tycker att vi borde byta fönsterkarmarna. Jag skojar förstås. Vi bör byta tankesätt och inte fönsterkarmar. Den lysande lampan är en symbol om att vi tänker på våra medmänniskor och att vi bär ett ansvar för varandra. Just en sådan ”lysande lampa” behöver vi mer än någonsin i en värld där var och en räddar sitt eget skinn istället för att enas. Kort sagt gjorde det kulturella residenset i denna magiska stad att jag inte tänkte så mycket på skrivandet och om författarens konstnärliga öde utan på något större och viktigare. Jag började tänka på vår splittrade och konfliktfyllda värld och dess öde som kanske hänger på en tänd lampa.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova

Georgi Grozdev

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, oktober 2017

Tranor i Sverige

Vi möter alltid dem som vi är förberedda att möta. / Tseslav Miloch

Ett par tranor stora, gråa och långbenta. Honan intar en orörlig pose, hanen hoppar på hennes rygg, hon niger lätt, lyfter sin stjärt, han bestiger henne. Så har artens överlevnad i tusentals år försäkrats. Äggen har dock värpts i vass bland is och snö. Honan ruvar men det är för kallt och de kommer inte att kläckas. Hon är uppoffrande med kan inget mera göra. Var mors instinkt är att beskydda sitt barn, det nyfödda – så fortsätter livet, men det är inte alltid i föräldrarnas makt. Nittio procent av de små överlever inte. Naturen försäkrar sig genom att satsa på mängden.

Det finns koder som är djupare än vad hjärnan kan tyda. Eller kanske bär de på ett mer komplicerat program som är otillgängligt för människan. Det stränga klimatet ger ingen möjlighet för ett annat liv. I Sveriges, Norges och Finlands skogar, likt de vilda delarna i Ryssland och Canada finns lodjur, björn, hjort, räv, varg, kanin och älg.

Själv stötte jag på, vid min ankomst i det vackra Strömstad, en liten rödbrun ekorre. Född under våren, kikade hon på mig från marken. När jag satte mig på huk såg jag en glimt av henne. När jag reste mig upp så flydde hon. Oerfaret krockade hon med en klunga ormbunke gjorde en kullerbytta och andades ut när hon tittade på mig högt upp från den höga furan. Hon var mindre än en knuten näve, ett rödbrunt knyte. Hennes mamma tittade säkert noga på min högresta figur. Om jag vore ljus och blåögd skulle hon ta mig för en svensk. Människorna här i Skandinavien, särskilt männen, är ovanligt storvuxna. Det syns att de är ättlingar till de gamla vikingarna. Från vikingatiden har svenskarna ärvt att tillämpa stora mått mot allt som händer i världen. Och även idag följer världen dem, och även idag talar man om dem.

I den barska nordiska naturen hade bara de starka och stora individerna chans att överleva. De små gick under på grund av brist på energi och värme. Svenskarnas gener bekräftar den här regeln inte bara i den bokstavliga meningen.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova

Iglika Peeva

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, september 2017

Strömstad i regnig mantel

har alla kajer tagit undan i det blåa

med skimmer av stål från det förflutna och stolthet över sitt öde

Hur jag skulle vilja signera alla stränder

Med mina eldiga, balkanska fotspår

Bland utmattade sällika moräner

Att fråga som en vandrare

Om stadens stolta, ljusögda vikingar

Som strövade på väldens alla hav

Om Freja och de kärleksfulla suckarna

Om Odin och om Tor, de magnifika

Strömstad tiger

Regnet målar ljusa sagor

Bebodda med feer och magi.

Över oss faller ljuset

Som om det kom från en målning

Som om det kom från hjärtat på stadens folk

som bär dess öde i sin eka av godhet

och det finns ingen påminnelse av Ragnarök

som kallade till den sista striden

Strömstad viskar sina färgglada sagor

Som om de redan vore skrivna i Asgård

Ivailo Dimanov

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, september 2017


Vågorna ritar gåtfulla runor

I klipporna – mållösa, guds drängar

Här är människan mindre än en havssnäcka

Bland de spöklika Kosterfjordar Och vinden viskar mystiska legender

Och vikingagalopper i färgglada drömmar.

Regnet i Strömstad öser ännu ner

Över mig och jag kan inte längre vara densamma 


När du helt har släppt ut

den metaforiska anden ur flaskan

Och när vinflaskan

är bokstavligen tom

och du är nyktrare än en nunna

istället för att lägga dig på rälsen

för att meningen saknas

lägg dig då på den lena, mörka graniten

ännu varm av den korta skandinaviska sommaren…

försök att räkna de små molnen

och alla små öarna framför dig

du kommer inte att lyckas

men kanske du kommer att känna meningen

om den alls finns

om den överhuvudtaget finns

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva , Severina Filipova

Ivailo Dimanov

AIR Litteratur Västra Götalands stipendiat, Strömstad, september 2017


Hösten är en förrymd fånge

med söndriga kläder.

Hösten är ett galleri för blinda barn…

Mitt sista hopp om lite sol

tog de förbannade molnen –

skatteindrivare med giriga  hjärtan.

Det finns inget sorgligare

än de döda höstliga stränderna.

Till och med måsen stack iväg

till varmare länder.

Den skarpa vinden ritar

månlandskap i sanden, 

och havet är ett gammalt stall

för trötta vågor…

Jag sitter på den våta sanden

med en flaska champagne.

Hur länge har jag inte vandrat,

men kom aldrig fram till Guds tempel.

Inatt ska jag råna banken i staden

och med pengarna ska jag köpa en vän,

en bror och en käresta…

Hösten tittar hånfullt på mig

och går vidare.

Hösten är en svarmustig skönhet med mörkt hår…

Ta mig härifrån,

min zigenerska, här är min hand.

Ta mig härifrån

och rädda min syndiga själ.