Texter / Texts

Hayri Hasan Hamdan

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, mars 2018

***

Jag drömde att floder mynnade ut 

i mina ådror, 

att hästar galopperade 

vid mina fästningar. 

Drömmen blir till verklighet. 

Verkligheten är en maskerad dröm. 

Just du väckte mig,

God morgon Strömstad.

***

Och vadå,

Jag somnar denna natt med vinden,

och under mitt huvud en sten,

urgröpt hastigt av tidens grova händer.

Jag ska gå mot strömmen –

utan rekvisita, ordbok och en kamera,

utan dig och mig, och våra artiga älskare.

Jag lämnar även mitt minne i garderoben,

jag somnar utan några planer.

Jag möter vintern utan eldstad

och slänger nästa vers

i botten av ingens brunn.

***

Orden hoppar över tystnadens hinder,

de letar efter sina omloppsbanor,

sminkade med spetsen av ditt läppstift,

de begår självmord,

instängda i vardagens hermetiska kärl,

jag byter ut dem mot en dagdröm,

stor som ett blommande fikonträd. 

***

På gården stökar en husfru,

hon letar efter den sista överlevande rosen

efter gårdagens storm.

Vem har utmanat gudarna, sovande

efter den långa striden om allsmäktighet

över oceanerna av enfald?

***

Ta fisken, lämna mig fiskespöet!

Ta kärlekens hedniska prästinnor, lämna mig rysningen!

Ta ljuset, lämna mig morgonen!

Ta blodet, lämna mig hjärtat,

som inte slutar att stava ditt namn,

det slutar inte att härja.

Ta tidtabellen, lämna mig mötet!

Ta vägen, lämna mig riktningen!

Ta natten, lämna mig ljusen!

Plundra med hela händer, men för guds skull,

lämna mig  famntaget!

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova


Hayri Hasan Hamdan

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, mars 2018

Troligen har jag under de senaste åren letat efter mitt borttappade jag. Jag visste inte ens att det var försvunnet. Då jag anlände till den lilla staden vid havet förstod jag att jag var i spillror, för just här föll alla mina utspridda bitar på plats. De förenades mot illusionen så kallad hetsigt liv. Helt plötsligt kastade jag ankare och min blick förflyttade sig över båtarna mitt emot.

Gående vid ”Porten mot havet” såg jag en ensam svan iklädd sin varma dräkt. Jag visste att den sjöng men jag behövde fullkomligare sinnen för att höra den. Svanen i sin tur förstod den dödliges nyfikenhet, men fortsatte att simma. På andra sidan väntade hans älskade och hon lockade honom att skynda sig innan ögonblicket flög iväg.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova


Zdravka Evtimova

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, februari 2018

Blod från en grävling

I min djuraffär kommer det få kunder. De tittar på djurburarna och köper vanligtvis ingenting. Lokalen är trång, en kraftigare människa skulle ha svårt att vända sig om där bland alla grodor, ödlor och maskar. Ibland kommer lärare för att köpa försöksdjur för sina biologitimmar, man kan också stöta på fiskare som rotar bland lådorna med agn. Jag kommer att stänga affären för jag går back. Men så har jag vant mig vid detta mörka, lilla rum och doften av formalin. Jag kommer mest att sörja de små ödlorna som har ögon likt linfrön. Jag vet inte vad de gör med dessa skygga varelser, men jag hoppas bara att de inte dödar dem efter djurförsöken.

En dag kom det in en kvinna i affären. Hon var liten och hoptryckt likt en näve snö på våren.  Hon närmade sig. I mitt mörka rum liknade hennes vita händer döda fiskar. Hon tittade inte på mig, sa ingenting, hon bara stöttade sig med armbågarna på disken. Hon kom säkert inte för att handla något utan blev yr ute på gatan. Hon gungade till och så smal som hon var skulle hon säkert ha ramlat om jag inte hade tagit tag i henne. Hon förblev tyst en stund. Hon var inte alls lik någon av mina kunder.

– Har ni grävlingar? – frågade plötsligt den okända kvinnan. Hennes ögon glittrade till likt en gammal, söndrig spindelväv med pupillen som en liten spindel i mitten.

– Grävlingar? – frågade jag kort. Jag borde ha sagt till henne att jag varken har sålt eller för den delen sett grävlingar någon gång. Kvinnan ville höra något annat, hennes blick brände och hon sträckte sina händer mot mig. Jag kunde inte hjälpa till, det visste jag.

– Jag har inga – sa jag. Hon suckade och vände sig åt sidan utan att säga ett ord. Hoptryckt som hon var, försökte hon desperat att dölja besvikelsen i sina ljudlösa steg.

– Du, stanna! – ropade jag. – Jag kanske har grävlingar ändå. – Jag vet inte varför jag sa detta.

Hon stannade upp och tittade på mig.

– Grävlingens blod är läkande – viskade kvinnan. – Man måste dricka tre droppar.

Jag blev rädd. Sorg lyste igenom hennes ögon.

– Åtminstone går smärtan över för en stund, sägs det… – viskade hon fram innan hennes röst slocknade helt.

– Är det du som är sjuk? – frågade jag utan att tänka mig för hur mycket mera jag belastade henne.

– Min son.

Rynkorna runt hennes genomskinliga ögonlock darrade till.

Hennes händer smala som torra grenar drog sig tillbaka från disken. Jag ville trösta henne och ge henne något, åtminstone ett glas vatten. Hon stirrade i golvet, hennes axlar var smala och kurade ihop sig ännu mera i den mörkgråa kappan.

– Vill du ha ett glas vatten? – Hon svarade inte. När hon tog emot glaset och drack lite, darrade rynkorna runt hennes ögon ännu mera. – Det var så lite så – babblade jag på. Jag visste inte vad mer jag skulle säga. Hon vände sig om gick kutryggig mot dörren.

– Jag ska ge dig blod från en grävling! – skrek jag.

Kvinnan stannade upp. Hon höll sig för pannan och stelnade till.

Jag sprang till det bakre rummet. Jag visste inte vad jag gjorde och brydde mig inte om att jag skulle lura henne. Där i mörkret tittade ödlorna på mig. Det fanns ingenstans där jag kunde hämta blod. Jag hade inga grävlingar. Kvinnan väntade utanför. Hon stod säkert fortfarande stel med handen över pannan. Jag stängde dörren så att hon inte skulle kunna se in. Jag skar min handled med den lilla kniven som jag alltid hade i lådan med pennorna och brevpappret. Från såret började det sakta sippra blod. Det gjorde inte ont men jag var rädd för att se hur det droppade ner i flaskan. Det samlade blodet glödde. Jag gick från det lilla rummet och skyndade mig till kvinnan.

– Här har du – sa jag. – Det här är blod från en grävling!

Hon svarade inte men stirrade på min arm där det fortfarande droppade blod. Jag gömde armen bakom ryggen. Kvinnan tittade tyst på mig. Hon sträckte sig inte ens mot flaskan. Hon vände sig mot dörren. Jag hann ikapp henne och tryckte flaskan i hennes händer.

– Det är från en grävling! Det är från en grävling!

Hon tog sakta emot flaskan. I den glittrade blodet som en slocknande eld. Efter en stund tog kvinnan fram pengar från sin slitna väska som för längesedan hade tappat all färg.

– Nej. Det behövs inte – sa jag.

Kvinnan tittade inte ens på mig. Hon slängde sedlarna på disken och gick mot dörren. Jag ville följa henne ut eller åtminstone ge henne ett glas vatten innan hon gick. Jag kände att hon inte behövde mig, hon behövde ingen. Jag blev ensam kvar i den lilla affären. Från burarna tittade djuren på mig. Som alltid.

Hösten fortsatte att strö dimmiga dagar över staden lika som tvillingar med trädens onödiga gula löv. Snart skulle jag behöva stänga affären. Den där kvinnan kunde komma tillbaka. Jag visste att hon bara skulle tiga. Knappast skulle hennes son räddas av blod från en grävling, men jag lurade ju henne ändå. Det var frostigt ute. Folk skyndade förbi min lilla affärs skyltfönster och bara smågrabbar stannade upp för att titta på de uppstoppade djuren. Jag hade inga kunder i denna kyla.

En morgon öppnades dörren tvärt. Den där lilla kvinnan kom in. Hon sprang mot mig. Jag ville gå och gömma mig i den mörka korridoren men hon hann ifatt mig. Hon kramade mig. Hon var väldigt smal och lätt. Hon grät. Jag höll i henne så att hon inte skulle ramla så bräcklig såg hon ut. Plötsligt lyfte hon på min vänstra arm. Ärret efter såret hade försvunnit men hon upptäckte platsen ändå. Hon tryckte sina läppar mot min handled, hennes tårar fuktade min hud och ärmen på min blåa arbetsdräkt.

– Han kan gå – sa kvinnan gråtande och gömde i sin handflata sitt osäkra leende.

Hon ville ge mig pengar. Hon hade med sig en stor, brun väska. Hon höll mig i handen och ville inte gå. Jag kände att hon hade skärpt sig och hennes små fingrar hade blivit hårdare och darrade inte längre. Jag följde henne ut men hon stod länge i gathörnet – liten och leende i kylan. Sen blev gatan åter öde. Jag hade det bra i den lilla affären. Så söt kändes nu den gamla, dumma doften av formalin. Djuren var underbara och jag älskade dem som barn.

Redan samma eftermiddag kom en man in i affären. Lång, böjd och skrämd.

– Har ni blod från en grävling? – frågade han och hans ögon var som klistrade på mitt ansikte utan att blinka. Hans blick skrämde mig.

– Det har jag inte. Jag har aldrig sålt grävlingar här.

– Det har du visst det! Det har du visst det! Min fru kommer att dö. Endast tre droppar! – han tog tag i min vänstra arm, lyfte mot min vilja min handled och vred om den.

– Tre droppar! Annars förlorar jag henne!

Mitt blod rann långsamt från det skurna. Mannen höll i flaskan, dropparna rullade långsamt ner mot botten. Mannen gick sin väg efter att han lämnade pengar på disken.

Nästa morgon utanför den lilla affären väntade en stor skara människor. I sina händer kramade de små knivar och små flaskor.

– Blod från en grävling! Blod från en grävling! – ropade, skrek och trängdes de.

Var och en hade sorg där hemma och en kniv i handen.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova


Maya Angelova

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, november 2017

Jag träder in i det sandlika gräset

strött vid vägen

Bakom mig gräver Maria ljud rikt

I höstens påse

Likt popcorn poppar hennes lätta fotsteg

Vänd dig inte om

Välj ut i din röst kakao med mjölk

knaprig kaka

kokos och mint

strö de långsamt

i denna solnedgång flytande likt lövträd

***

Bland dessa vita saltade kotor

vågorna kastar sina mörka skinn

Liguriska liturgier börjar

Synkoper hoppar med de små pojkarna

från den låga klippan i havet

Melodiska andar strös över dem

Spröd pizzicato till slut tar mig upp

Och snubblar mig genom den grovkorniga staden

Jag känner hur mina andetag lämnar cirklar

I solnedgångens tysta dopfunt

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina FIlipova


Svetlana Dicheva

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, november 2017

Om världens öde och den tända lampan i Strömstad

I vår hetsiga värld där även författarna sällan kan stanna upp och andas ut, kan ett litterärt residens verkligen vara ett tempel för betraktelse och intressanta kreativa idéer. Jag behövde stanna upp på kusten av denna magiska, nordiska stad med havet framför mig och tallskogen bakom mig för att ställa mig själv några frågor vilka jag aldrig hinner ställa i vardagens ekorrhjul. Varför lever vi så hysteriskt? Varför föredrar vi att lägga saker på hög istället för att samla på oss upplevelser? Älskar vi världen, människorna, naturen och oss själva tillräckligt mycket? Om svaret är ja hur visar vi vår kärlek? Ger vi det bästa av oss själva under vår korta vistelse på Jorden?

Jag som astmatiker kan försäkra er om att luften i Strömstad är unik – En blandning av havets bris, tall kåda och tallbarr.

Horisonten är rund som en gigantisk pizzaplåt. När jag klättrande upp för de runda granitklipporna på Sydkoster fick jag lust att snurra runt med utsträckta armar likt en Dervish och att falla i trans.

I Strömstad är varje byggnad och hus så harmoniskt förenade med den övriga miljön att det känns som om du bläddrar i ett arkitekturmagasin. Husen hävdar sig inte utan smälter in i landskapet, klippan övergår i hus och huset övergår i klippan. Trädet och klippan omfamnar varandra så att du inte förstår om det är klippan som stödjer sig mot trädet eller om trädet har lyckats växa upp trots klippan. Blommorna i detta milda med ändå nordiska klimat respekteras både ute i trädgårdarna och inne i husen. Du kan knappt se ett fönster utan en blomkruka. Som om naturens skönhet har kommit in på besök i hemmen. Den svenska seden att tända en lampa i varje fönster som kan leda de vilsna i den djupa, nordiska natten är en av de vackraste sederna jag stött på. Att bry sig om sin nästa som kanske har gått vilse och letar efter hoppets ljus…

Tyvärr är inte fönsterkarmarna i Bulgarien tillräckligt breda för att kunna ställa en lampa, en ljusstake eller en blomkruka. Jag tycker att vi borde byta fönsterkarmarna. Jag skojar förstås. Vi bör byta tankesätt och inte fönsterkarmar. Den lysande lampan är en symbol om att vi tänker på våra medmänniskor och att vi bär ett ansvar för varandra. Just en sådan ”lysande lampa” behöver vi mer än någonsin i en värld där var och en räddar sitt eget skinn istället för att enas. Kort sagt gjorde det kulturella residenset i denna magiska stad att jag inte tänkte så mycket på skrivandet och om författarens konstnärliga öde utan på något större och viktigare. Jag började tänka på vår splittrade och konfliktfyllda värld och dess öde som kanske hänger på en tänd lampa.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova


Georgi Grozdev

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, oktober 2017

Tranor i Sverige

Vi möter alltid dem som vi är förberedda att möta. / Tseslav Miloch

Ett par tranor stora, gråa och långbenta. Honan intar en orörlig pose, hanen hoppar på hennes rygg, hon niger lätt, lyfter sin stjärt, han bestiger henne. Så har artens överlevnad i tusentals år försäkrats. Äggen har dock värpts i vass bland is och snö. Honan ruvar men det är för kallt och de kommer inte att kläckas. Hon är uppoffrande med kan inget mera göra. Var mors instinkt är att beskydda sitt barn, det nyfödda – så fortsätter livet, men det är inte alltid i föräldrarnas makt. Nittio procent av de små överlever inte. Naturen försäkrar sig genom att satsa på mängden.

Det finns koder som är djupare än vad hjärnan kan tyda. Eller kanske bär de på ett mer komplicerat program som är otillgängligt för människan. Det stränga klimatet ger ingen möjlighet för ett annat liv. I Sveriges, Norges och Finlands skogar, likt de vilda delarna i Ryssland och Canada finns lodjur, björn, hjort, räv, varg, kanin och älg.

Själv stötte jag på, vid min ankomst i det vackra Strömstad, en liten rödbrun ekorre. Född under våren, kikade hon på mig från marken. När jag satte mig på huk såg jag en glimt av henne. När jag reste mig upp så flydde hon. Oerfaret krockade hon med en klunga ormbunke gjorde en kullerbytta och andades ut när hon tittade på mig högt upp från den höga furan. Hon var mindre än en knuten näve, ett rödbrunt knyte. Hennes mamma tittade säkert noga på min högresta figur. Om jag vore ljus och blåögd skulle hon ta mig för en svensk. Människorna här i Skandinavien, särskilt männen, är ovanligt storvuxna. Det syns att de är ättlingar till de gamla vikingarna. Från vikingatiden har svenskarna ärvt att tillämpa stora mått mot allt som händer i världen. Och även idag följer världen dem, och även idag talar man om dem.

I den barska nordiska naturen hade bara de starka och stora individerna chans att överleva. De små gick under på grund av brist på energi och värme. Svenskarnas gener bekräftar den här regeln inte bara i den bokstavliga meningen.

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva, Severina Filipova


Iglika Peeva

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, september 2017

Strömstad i regnig mantel

har alla kajer tagit undan i det blåa

med skimmer av stål från det förflutna och stolthet över sitt öde

Hur jag skulle vilja signera alla stränder

Med mina eldiga, balkanska fotspår

Bland utmattade sällika moräner

Att fråga som en vandrare

Om stadens stolta, ljusögda vikingar

Som strövade på väldens alla hav

Om Freja och de kärleksfulla suckarna

Om Odin och om Tor, de magnifika

Strömstad tiger

Regnet målar ljusa sagor

Bebodda med feer och magi.

Över oss faller ljuset

Som om det kom från en målning

Som om det kom från hjärtat på stadens folk

som bär dess öde i sin eka av godhet

och det finns ingen påminnelse av Ragnarök

som kallade till den sista striden

Strömstad viskar sina färgglada sagor

Som om de redan vore skrivna i Asgård


Ivailo Dimanov

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, september 2017

 Asgård 

Vågorna ritar gåtfulla runor

I klipporna – mållösa, guds drängar

Här är människan mindre än en havssnäcka

Bland de spöklika Kosterfjordar Och vinden viskar mystiska legender

Och vikingagalopper i färgglada drömmar.

Regnet i Strömstad öser ännu ner

Över mig och jag kan inte längre vara densamma 

***

När du helt har släppt ut

den metaforiska anden ur flaskan

Och när vinflaskan

är bokstavligen tom

och du är nyktrare än en nunna

istället för att lägga dig på rälsen

för att meningen saknas

lägg dig då på den lena, mörka graniten

ännu varm av den korta skandinaviska sommaren…

försök att räkna de små molnen

och alla små öarna framför dig

du kommer inte att lyckas

men kanske du kommer att känna meningen

om den alls finns

om den överhuvudtaget finns

Översättning från bulgariska / Sveza Daceva , Severina Filipova


Ivailo Dimanov

AIR Litteratur Västra Götalandstipendiat, Strömstad, september 2017

Ånger

Hösten är en förrymd fånge

med söndriga kläder.

Hösten är ett galleri för blinda barn…

Mitt sista hopp om lite sol

tog de förbannade molnen –

skatteindrivare med giriga  hjärtan.

Det finns inget sorgligare

än de döda höstliga stränderna.

Till och med måsen stack iväg

till varmare länder.

Den skarpa vinden ritar

månlandskap i sanden, 

och havet är ett gammalt stall

för trötta vågor…

Jag sitter på den våta sanden

med en flaska champagne.

Hur länge har jag inte vandrat,

men kom aldrig fram till Guds tempel.

Inatt ska jag råna banken i staden

och med pengarna ska jag köpa en vän,

en bror och en käresta…

Hösten tittar hånfullt på mig

och går vidare.

Hösten är en svarmustig skönhet med mörkt hår…

Ta mig härifrån,

min zigenerska, här är min hand.

Ta mig härifrån

och rädda min syndiga själ.