Författare om att vistas i Strömstad

Strömstad Gästhamn / Foto Göran Assner

Strömstad Gästhamn / Foto Göran Assner

Madlen Algafari

Jag är så tacksam för det här sagolika äventyret – möjligheten att vistas i Författarhuset i Strömstad. Jag upplever mig själv som en fri individ: Jag gör det jag vill och väljer det jag vill, men mitt yrke som psykoterapeut kräver en anpassning till almanackan då det finns patienter som bokar tider hos mig flera månader i förväg. Mitt arbete som föreläsare kräver också att man följer ett strikt schema.

Under de här två veckorna i Strömstad kom jag på hur mycket författaren Madlen verkligen behövde all den här riktigt lediga tiden som var så långt ifrån alla plikter och måsten (fast de i sig är mycket trevliga) för att texten som skriver mig skulle kunna flöda och inte tvärtom. Det går inte att skriva ”i bitar” – ”Idag har jag en ledig timme – då ska jag skriva något.” Det är inte så det går till. Skrivandet behöver en öppen springa i tid och rum, genom vilken Musan ska kunna komma in. Det behövs en mystisk omgivning, speciellt då Muserna är: Erato, Kaliopa och Evterpa och jag är havande med dikter. Det behövs vatten för att känslorna ska flöda och för att det undermedvetnas dörrar ska kunna öppnas. Det behövs en närande miljö för att vardagen ska kunna ge plats åt romantiken och melankolin. Det behövs eld i kaminen, för att det varma inne ska vara i kontrast till det kalla ute, i alla bemärkelser. Det behövs skönhet som ska fylla ögonen för att väcka de poetiska strängarna, förstummade av vardagarnas pragmatism. Det behövs samtal med likartade själar som jonglerar med ord men som även kan förstå varandra i tystnad.

Allt det fann jag under mina två veckor i Strömstad. Tack vare den här gåvan föddes både dikter och terapeutiska texter.

 


Mira Dushkova Det här ljuset är till dig

Strömstad är en stad som direkt visar sin charm och skönhet. Du går till hamnen och där blir du omfamnad av lugn och tystnad, medan doften av salt, fisk och hav kastar dig in i ett osynligt undervattensrike. Himmelen hänger grå. Det är början på november. Om du vill se något gyllene så ta dig en promenad i parken bakom kyrkan och låt hösten överraska dig med sina färger. Om du vill se ljus så närma dig något av kvarteren i skymningen och du kommer att bli häpen över att upptäcka en tänd lampa eller ett tindrande ljus i varje fönster. Det här ljuset är för dig. Du känner dig mindre ensam och inte helt främmande för människorna och staden.

Städer kan inte existera utan människans själ. Den finns kvar i Strömstad och relaterar till filosofin om naturlighet, öppenhet och kontakt med naturen. Som stadens nav upplevs Stadshuset. Det höjer sig över alla andra byggnader och fångar blicken. Stadshuset är frukten av en sons kärlek som trotsat tidens gravitation.

Två dalahästar i fönstret, en lampa på fönsterkarmen, enkla gardiner, några runda stenar på verandan – de här detaljerna skapar en mysig stämning. De osynliga trådarna med naturen insnärjer dig från alla håll. På promenaden i parken gläds den gamla damen åt att du klappar hennes hund. Tillsammans upptäcker ni en orange räv, inhuggen som en staty i en trädstubbe. En dag hamnar du i det gamla kvarteret och upptäcker där häpet att den omsorgsfulla människohanden har skapat en underbar trädgård bland klipporna som staden är byggd på.

Ibland kommer solen och river sönder de täta novembermolnen. Havet glittrar mystiskt och lockande då det gömmer underbara levande varelser i sin kropp. Och du följer strandkanten likt kurvorna på en gammal kärlek. Du seglar på torra land som i en båt. Du rör ömsint vid vattnet och känner att någonstans härifrån, från det här vattnet har stadens liv börjat.

Varje kväll hörs från viken en hunds ylande. Det är vinden som är instängd i någon klippa. Den vill ut för att få berätta den gamla sagan om en stad och ett hav.

December 2015

Översättning från bulgariska: Sveza Daceva, Severina Filipova